Johan inledde sitt föredragmed att konstatera att AI verkligen innebär en stor omvälvning. I grunden är det inte fråga om annat än en uppsättning avancerade verktyg för mönsterigenkänning. Men det går ändå att jämföra med sådana förändringar i mänskligt umgänge och tänkande som när vi lämnade en helt muntlig kultur för en skriftlig, eller med boktryckarkonstens genombrott.

Denna utveckling innebär naturligtvis en massa vinster när det gäller informationshantering, utvecklingav tekniska hjälpmedel av olika slag, arbetsbesparingar etc. Men den för också med sig risker. Johan pekade på farhågor av kanske fyra olika slag.

Den första gäller vår förmåga att tänka. Enkla färdigheter som att minnas eller lite mer avancerad huvudräkning undanträngs. Vi utsätter oss inte lika mycketför den ansträngning som det innebär att lära sig något, där också själva ansträngningen utvecklar en mer avancerad förmåga. Om vi till exempel aldriglär oss att forma bokstäver för hand och skriva snyggt, kan det innebära oförmåga att ta anteckningar och så småningom att självständigt utforma texter.

För det andra erbjuder AI oss möjligheter att undvika personliga möten av djupare karaktär. Genom att undkomma det motstånd sådana möten innebär, förlorar vi tillfällen till personlig utveckling och mognad.

En tredje fara, av lite mer svårbeskrivet slag, är den känsla som kan uppstå av obehag och o-hemtrevnad inför tillvaron (”Das Unheimliche” med en term från tidig psykoanalys). Ett exempel kunde vara AI-genererade konstverk. Vi känner igen dom som konst, men ser också att dom inte är levande människors verk och erfar en svårdefinierbar olust.

En fjärde risk är minskad tillit. Vi kan inte längre vara säkra på att en människas rationella iakttagelser är grunden för den information vi får. Den kan lika gärna vara AI-genererad. Till sist vågar vi inte lita på någonting.

Det behövs humanistiska kunskaper och humanioraforskning för att identifiera risker av detta slag. Datavetenskaperna utvecklar verktygen. Humanister kan bidra till att negativa effekter minimeras och att positiva bidrag behandlas ansvarsfullt, slutadeJohan.

Den efterföljande diskussionen fyllde på och konkretiserade farhågorna. Bland drygt tjugo mötesdeltagare fanns flera med lärarerfarenheter som kunde berätta att det är vanligt att skolelever inte litar på några faktauppgifter alls i dag, och att dom också har dålig förmåga att minnas. ”Tillbaka till pennan och pappret” ären viktig ledstjärna, sade en av lärarna. En annan lärare framhöll att om man ska vara kritisk så måste man först ha en kunskapsbas att utgå från. Kunskap ärinte det samma som förmågan att kunna söka kunskap.

Olle Josephson

‍