Huset på Fjällgatan 34 ärfrån mitten av 1700-talet men byggdes på med en våning kring 1830. I denna påbyggda våning ligger den lägenhet om ursprungligen fyra rum som Anna Lindhagen lät inreda och öppna som ett litet museum 1929. Senare tillkom två rum som var Anna Lindhagens privatbostad.

I våningen bodde på 1800-talet ofta familjer där husfadern var sjökapten, sjötullsinspektör eller liknande, det vill säga hade anknytning till den stora hamnen nere vid Stadsgården. Anna Lindhagen lät inreda lägenheten med möbler från tidigt 1800-tal och delvis också 1700-tal som hon fick från olika håll. Man kliver alltså inte in i ett autentiskt hem, men får en god bild av småborgerlig Stockholmsmiljö kring 1850.

Salen med tre fönster mot gatan är det största rummet. Möblerna är uppställda längs väggarna som brukligt var fram till mitten av 1800-talet. Tavlorna är enkla tryck inom glas och ram, och det finns en taffel för musikaftnar. Till höger innanför salen ligger vad som en gång möjligen var ett förmak, eller en sängkammare, och bakom det, åt gården, en säng- eller barnkammare med sovalkov. Intill barnkammaren, likaledes åt gården, ligger köket, trångt och mörkt med dagens mått. Men där står i alla fall den stora nymodigheten vedspis – från och med 1849 började Bolinders på Kungsholmen tillverka järnspisar. Till vänster innanför salen finns ett mindre rum med bland annat ett mycket roligt dockskåp.

Att Anna Lindhagen(1870–1941) lät inrätta detta museum kan sägas vara typiskt för hennes allmänna inriktning. Hon kan beskrivas som en tidig socialpolitiker med stor känsla för natur, skönhetsvärden och Stockholms historia. Hon blev tidigt aktiv i Föreningen för välgörenhetens ordnande. Namnet kan låta löjligt i dag, men föreningen agerade för att få till stånd något som liknar dagens socialtjänst i stället för tidens planlösa välgörenhet. Från 1902 till 1925 var Anna Lindhagen fosterbarnsinspektrisi Stockholm, en tung syssla. Hon arbetade enträget för bättre ekonomiska villkor för ensamstående mödrar, men fick se sina strävanden förverkligade först 1939 med lagen om bidragsförskott.

Det var viktigt för Anna Lindhagen att arbetarklassen inte bara fick bättre sociala villkor utan också tillgång till natur, god rekreation och kunskaper. Hennes första motion som socialdemokratisk ledamot i Stockholms stadsfullmäktige 1911 gällde att varje gård i stadens stenöken skulle ha en plantering och träd. Hon är kanske mest känd för att efter tysk och dansk förebild tagit initiativet till stora kolonilottsområden i Stockholm. (Där innehavarna ålades att inte bara odla potatis och grönsaker utan också tänka på skönhet och prydnadsväxter.)

Också inom fredsrörelsen gjorde Anna Lindhagen stora insatser. Hon var tidigt aktiv i Svenska freds- ochskiljedomsföreningen och deltog i konferensen i Haag 1915 då Internationellkvinnoförbundet för fred och frihet grundades. Det innebar bland annat ett intensivt arbete med flyktingfrågor.

Anna Lindhagen kunde alltså väljas in i stadsfullmäktige 1911, tio år innan kvinnor blev valbaratill riksdagen. Inte oväntat stred hon också för kvinnlig rösträtt. Sedan 1902 hade hon en central position Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR).Sedan 1909 var hon organiserad socialdemokrat, bland annat redaktör förkvinnoförbundets tidskrift Morgonbris 1911—16. Till sin stora besvikelse blev hon aldrig riksdagsledamot.

Ideologiskt angav hon Ellen Key och anarkisten Krapotkin som sina viktigaste lärare. Man kan säga att hon var religiös utan att vara kristen. Den helige ande var för henne ett levande begrepp som stod för människors strävan efter något högre. Hon fick en borgerlig begravning på Skogskyrkogården med Emilia Fogelklou som officiant.

Anna Lindhagen är väl inte helt bortglömd i dag, men det är förvånande att hon är så pass lite känd – mest bekant är nog arbetet med koloniträdgårdarna, vilket kanske ändå inte var hennes viktigaste insats.

Till en del kan det ha att göra med att Anna Lindhagen var en stark person som hävdade sin egen vilja och kunde fatta humör. Hon kunde uppfattas som besvärlig. ”Guds lilla kruttunna”var en manlig politikers nedsättande epitet. Hon var också en handlingsmänniska som inte skrev så mycket. Men hon  efterlämnade postumt en bok, ”Vad vi tänkte”.  En biografi är under arbete, och den skulle verkligen fylla en lucka.

Ja, allt detta och mer därtill lärde vi oss, tolv besökare från Stockholms Humanistiska Förbund som vågade trotsa blåsten, kölden och halkan denna aprildag. Den som vill lära sigännu mer är mycket välkommen att bli medlem i Föreningen Stigberget, se https://wp.stigbergetsborgarrum.se/

Olle Josephson

‍