I december förra året disputerade Cecilia Dilworth på en avhandling med titeln Between Death and Resurrection. Dostoevsky’s ”Notes from the House of the Dead” on the Eve of the Peasant Emancipation”. Boken (på svenska Döda huset eller Anteckningar från Döda huset) publicerades 1860-1862 och är en halvdokumentär skildring av livet i ett sibiriskt fängelse på 1850-talet. Dostojevskij hade själv tillbringat fyra år i ett sibiriskt fångläger, följt av en sex år lång förvisning, detta efter att han hade dömts för att ha deltagit i en socialistisk studiecirkel. Boken är ingen jag-berättelse utan förs i en fiktiv berättares namn.

    Döda huset är ett av Dostojevskijs minst utforskade verk. I avhandlingen sätts det i relation till viktiga strömningar i det ryska samhället under de år som föregick den stora emancipationsreformen 1861, då livegenskapen upphävdes och 23 miljoner bönder blev fria (motsvarande nästan 1/3 av landets hela befolkning). Reformen var genomgripande för hela samhället och oerhört komplicerad. Förväntningarna var enorma, och samtidigt fanns farhågor om att utvecklingen kunde ta fel väg om reformen inte blev tillräckligt väl genomtänkt.

    På grundval av stora mängder texter från samtida tidningar och tidskrifter konstaterar Cecilia Dilworth att emancipationsreformen konceptualiserades som det ryska folkets ”medborgerliga uppståndelse”, medan tillvaron under livegenskapen likställdes med fångenskap i ”de dödas land”. Denna frihetsdiskurs och dess metaforer är invävda i Dostojevskijs text, liksom den tvekan och oro som samtidigt fanns. Osäkerheten stärkte den fundamentala ambivalens som är ett så karaktäristiskt element i Dostojevskijs poetik. Parallellt med passager av glädjefylld förväntan och triumf finns i Döda huset underströmmar av tvivel och desillusion. Att vara inspärrad i det sibiriska fängelset innebär att befinna sig mellan död och uppståndelse. Boken slutar med att berättaren friges ur fängelset, ur Döda huset. Han återuppstår till livet, men glädjen över återuppståndelsen är inte fri från ambivalens.  

    I avhandlingen undersöks också verkets relation till 1850-talets ryska ”bondelitteratur” – romaner och noveller som handlar om bönderna och deras liv men som inte är skrivna av bönder. Hur skulle författarna kunna återge böndernas röster på ett autentiskt sätt när de själva tillhörde en annan samhällsklass? När Dostojevskij författade Döda huset stödde han sig bl. a. på en anteckningsbok från fängelseåren, där han skrivit ner brottstycken av samtal mellan medfångarna. De flesta av dessa var grova brottslingar ur ”folkets djup”.

    Cecilia Dilworth analyserar också den förhållandevis långa berättelsen ”Akulkas make” som är infogad i boken. Här har Dostojevskij för att skapa en trovärdig handling använt sig av folkloristiska verk såsom en tragisk ballad om en hustrumördare och en komisk danssång om en bedragen äkta man. På så sätt skapas en berättelse full av dissonanser, där komedin blir en katalysator för tragedin.

    Slutligen analyseras det folkliga skrattets roll i Döda huset. Här finns ett flertal tvetydiga episoder där ett komiskt uppträdande kombineras med våld. Dessa scener har element hämtade från folkliga teaterstycken och rysk skrattkultur, och de integreras i bokens två sidolöpande motiv: död och uppståndelse. I sin tolkning av komiskt uppträdande visar Dostojevskij att det finns två krafter i skrattet: en destruktiv och depraverad och en kreativ och försonande. Eftersom båda vilar på den irrationella, konvulsiva och befriande naturen hos skrattet så representeras här människosjälens potential för såväl fördömelse som frälsning.

    Avhandlingen kan beställas från Slaviska avdelningen vid Stockholms universitet.

Elisabeth Löfstrand

‍