Jag tror mig kunna påstå att de flesta svenskar inte vet så mycket om Belarus (eller Vitryssland som landet tidigare kallades). De senaste årens händelser har dock gjort att världens blickar har riktats mot Belarus, särskilt efter de stora protester som utbröt efter valet 2020 då Aljaksandr Lukasjenka vann presidentposten efter ett omfattande valfusk. Men vad vet vi egentligen om landets historia och om de händelser som lett fram till dagens situation?

    Andrej Kotljarchuk inledde med en översikt över landets geografi och dess grannar: i öster Ryssland, i söder Ukraina, i väster Polen och i nordväst Litauen och Lettland. Tidigare var gränserna öppna mot Litauen, Lettland, Polen och Uraina, och gränshandeln var utbredd. Nu är de hermetiskt tillslutna. Belarus har knappt 10 miljoner invånare och en negativ befolkningstillväxt. De flesta är belarusier, men en stor minoritet är ryssar (13%). 1% är judar, vilket är värt att notera eftersom judarna utgjorde 35% av befolkningen före andra världskriget.

    Andrej gav oss en historisk bakgrund som sträckte sig ända tillbaka till vikingatiden. Genom landet flyter stora floder som Dnepr (Dnjapro) och Daugava (Dzvina), välkända färdvägar för nordborna. Landet var då en del av Kiev-Rus (Kievriket), som kontrollerade en stor del av östra Europa. Att vi idag kallar landet Belarus och inte Vitryssland beror på att kopplingen till Kiev-Rus är viktig, medan den historiska kopplingen till det moskovitiska riket (Ryssland) är betydligt svagare, något som namnet Vitryssland annars indikerar.

    Belarus har en lång och komplicerad historia, och gränserna har flyttats många gånger under århundradena. Från mitten av 1200-talet var området en del av storfurstendömet Litauen, som 1569 ingick personalunion med Polen. Under lång tid var det Polsk-litauiska riket – som när det var som störst sträckte sig från Östersjön till Svarta havet – en mäktig maktfaktor i Europa. I slutet av 1700-talet förlorade riket sin självständighet i och med Polens tre delningar, och Belarus blev en del av det ryska imperiet.

    Rent kulturellt har Belarus utgjort ett gränsområde mellan öst och väst (under lång tid med den starkaste förankringen i väst). Här finns såväl katoliker som ortodoxa, protestanter och judar. Dessutom finns en liten minoritet tatarer som är muslimer.  

    I ett sådant rike har det krävts tolerans. Representanter för alla trosriktningar kunde nå betydande positioner. Även judar kunde vinna adelskap. Tolerans finns inskriven i storfurstendömet Litauens statut från 1588.

    Det belarusiska skriftspråkets historia går tillbaka till 1500-talet, då reformationen nådde ända hit. Francysk Skarina översatte Bibeln till ”ruska mova” eller gammalbelarusiska, ett skriftspråk grundat på områdets slaviska dialekter och kyrkslaviska. Det skrevs intressant nog med tre skriftsystem – i första hand med latinskt och kyrilliskt alfabet. Men även med arabisk skrift som användes av tatarerna i landet. Givetvis användes även latin som skriftspråk. Kalvinisten Andrzej Wolan publicerade traktaten ”De libertate politica sive civilii”, som redan 1571 argumenterar för att republik är den bästa styrelseformen för en stat.

    Ur svensk synpunkt är det intressant att notera att det under en kort period på 1600-talet fanns krafter – mäktiga familjer som Sapieha och Radziwill var protestanter – som ville att de östra delarna av Polen-Litauen skulle ingå union med det protestantiska Sverige, något som mötte gensvar i även i vårt land. Andrej Kotljarchuk har skrivit en monografi om detta projekt som är i det närmaste okänt i Sverige.

    Fram till slutet av 1700-talet var Belarus således en del av Europa på ett helt annat sätt än det moskovitiska riket. Det fanns ett fritt flöde av idéer från Västeuropa. I det arkitektoniska arvet ser vi detta i form av vackra barockkyrkor.

    1795 blev Belarus en del av det ryska kejsardömet, vilket innebar stora förändringar. Särskilt under 1800-talet bedrevs en hård förryskningskampanj. Jesuitakademien i Polatsk stängdes 1820, och universitetet i Vilna (Vilnius) – det största i Ryssland – ansågs vara ett säte för nationalistiska strömningar och stängdes 1832. Även skolväsendet förryskades. ”Vad de ryska vapnen inte lyckats åstadkomma, det kommer den ryska skolan att göra”, sade Ivan Kornilov som ansvarade för skolväsendet i Litauen och Belarus.

    Kastus Kalinouski, född 1838, är en berömd belarusisk nationalhjälte. Han ledde ett uppror mot tsarmakten 1863-1864 och avrättades som ”terrorist” 1864. Idag är han en viktig symbol för oppositionen. 2019 återfanns hans kvarlevor och han fick en stor statlig begravning i Vilnius.

    Efter 1905 års revolution i Ryssland kunde en demokratisering inledas i Belarus. Den första legala tidningen på belarusiska, ”Nasja Niva” (”Vårt land”) började publiceras. Ett belarusiskt socialistiskt parti grundades. Skolor med belarusiska som undervisningsspråk öppnades. Nu blev det också ett uppsving för skönlitteratur på belarusiska.

    Efter den ryska revolutionen kunde Belarus för en kort tid etablera sig som en självständig stat, innan det 1919 delades mellan Sovjetunionen och Polen. Större delen hamnade i Sovjetunionen och utgjorde fram till 1991 den Vitryska socialistiska sovjetrepubliken (det på den tiden etablerade svenska namnet). Landet drabbades hårt av Stalins terrorvälde. I Kuropaty-skogen utanför Minsk är tiotusentals offer för utrensningarna begravda. Det kom en ny våg av russifiering av kulturen och språket. Belarusiska är nära besläktat med ryska, men en belarusier utan kunskaper i ryska förstår bättre polska och ukrainska.

    1941-1944 var Belarus ockuperat av de tyska nazisterna. Den stora judiska befolkningen blev i det närmaste utplånad i Förintelsen.

    Från 1991 är Belarus en självständig stat.

    Idag är nationen polariserad. De som är oppositionella mot Lukasjenkas styre har ett rikt historiskt arv att falla tillbaka på. Men de som stödjer honom har en mäktig bundsförvant – Ryssland.

    Som åhörare av föredraget kan man inte låta bli att reflektera över geografins betydelse. Belarus ligger på gränsen mellan Västeuropa och Östeuropa. Landet saknar kuster och skyddande bergskedjor; det är platt och har många floder. Här har det varit lätt att förflytta sig, både för vanligt folk och för främmande trupper. Följden är en mycket tragisk historia men också en kulturell mångfald som måste vara djupt berikande.

Elisabeth Löfstrand

‍