Axel inledde sitt föredrag med att berätta om synen på musik kring 1900. Ett piano fanns i varje bättre bemedlat hem, men det kunde vara en trojansk häst. Hade man dåliga nerver kunde musiken bli mycket farlig, ansågs det.

Det hängde samman med två diskussioner som fördes om musiken. Dels fanns idén om den absoluta musiken, det vill säga en konstart som bara är form och till skillnad från till exempel ordkonst eller måleri inte refererar till något i omvärlden. Musiken leder på det sättet bort från kroppen. Dels fanns den motsatta idén: musiken med ljud och klanger är något påtagligt kroppsligt, men det låter sig inte riktigt definieras. Denna dubbelhet kan leda till att nerverna retas utan att det får något utlopp, och det är riskfyllt.

Den österrikiske läkaren Eduard Reich uttryckte farorna i sin inflytelserika bok Hygienens system 1871: ”Genom ett övermått av musik uppträder en betydande upphetsning i hela nervsystemet och i synnerhet fantasin, vilket i ett icke ringa antal fall bidrar i icke ringa grad till att könsdriften vaknar för tidigt och menstruationen inträder i förtid.”

Det är i detta sammanhang man kan läsa Leo Tolstojs kortroman Kreuzersonaten(1889). Den pläderar för sexuell avhållsamhet och är påtagligt kvinnofientlig. Manbör leva i renhet, i bön och arbete och egentligen utan kontakt mellan könen. Också barn är mest besvär som man kunde vara utan. Bokens huvudperson mördar sin hustru sedan han förstått att hon varit otrogen med en violinist med vilken hon övat in Beethovens Kreuzersonaten. Den har hetsat upp dem till svinerier. (Axel spelade upp crescendot så vi kunde höra hur farligt det var!)

Tolstoj var inte motståndare till all musik. Han hade inget emot folkmusik med danslekar, marschmusik, arbetsvisor med mera. Här fick ju nervretningen sitt utlopp i fysisk aktivitet. Han kunde också uppskatta wienklassicism som Hayden, Mozart och den tidige Beethoven. Men den sene Beethoven, för att inte tala om opera och Wagner, avskydde han.

Tolstoj hade inte levt som han lärde i Kreuzersonaten, vare sig i fråga om musik eller sexualliv. Med sin hustru Sofia hade han tretton barn. Hon skrev en motberättelse, som publicerades först 2010 (på tyska). Den heter Lied ohne Worte (Sång utan ord), en anspelning på Mendelsohns Lieder ohne Worte. Den handlar om Sasja, en mycket musikalisk men nervöst lagd kvinna, gift med en träig och omusikalisk tjänsteman. När Sasja i ett känsligt ögonblick, sörjande sin döda mor, får höra Mendelsohns ”Sång utan ord” i G-dur är det henne först till stor tröst. Men så småningom leder det till sammanbrott. Ocksåhos Sofia Tolstoy innebär alltså musiken en olöslig konflikt mellan det transcendenta och det kroppsliga som utlöser en katastrof.

Axel, som är litteraturprofessorvid Stockholms universitet, arbetar med en bok om hur musiken behandlas i europeisk skönlitteratur kring 1900. Hans föredrag om makarna Tolstojs båda berättelser var ett utsnitt ur den forskningen.

Vid den frågestund som följde på föredraget fick Axel rätt många frågor från de drygt 30 mötesdeltagarna. Finns det svenska kvinnor som skrivit skönlitterärt om musik kring 1900? Det bordet det finnas, svarade Axel, men konstigt hade han inte hittat något exempel. Vad menade Tolstoj om kyrkomusik, psalmsång och liknande? Jo, det var nog acceptabelt för det ingick i ett sammanhang där nervretningen kunde få ett utlopp. Finns andra samtida författare som är lika musikfientliga? Knappast,svarade Axel, men det skulle i så fall vara Musil. Han tycker musik är dumhet: mekanisk upprepning av ljud utan intellektuell analys.

Flera mötesdeltagare, liksom Axel själv, påpekade också att föreställningen om musikens farlighet är evig: jazz, Elvis Presley, Rolling Stones – ja, det tar aldrig slut…

Olle Josephson

‍