I går kväll, den 13, hade vi alltså vårt första samtalsmöte, experimentet med en ny mötesform. Ämnet var litteraturhistoria, litteraturhistorier och kanon, och vi var sex deltagare. Vi kunde varit flera, men var tillräckligt många för ett bra meningsutbyte. 

Mitt intryck är att alla utom jag tyckte det var rätt oproblematiskt att en litterär kanon är ofrånkomlig och behövs. Den formeras – och omförhandlas hela tiden – antingen man vill eller inte, kunskapen om den är ett slags kulturellt kapital, och för t.ex. invandrare eller utländska studenter som läser svenska kan det vara viktigt att orientera sig om den kunskapen. Det innebär inte att man måste vara okritisk till kanon som den ser ut. Jag kan väl i stort sett dela de synpunkterna men är rädd för kanontänkande som pekar mot diverse topplistor, t. ex. myndighetssanktionerade sådana. Jag hade med mig den danska boken "Kulturkanon", framtagen på uppdrag av kulturminister Brian Mikkelsen 2006, med tolv konstverk, tolv byggnadsverk, tolv musikstycken, tolv böcker, tolv filmer etc som tillsammans ska utgöra "dansk kanon". För en ickedansk är boken information att läsa eftersom man lär sig åtskilligt om vad som är nästan självklart kulturellt vetande för många danskar (har ni t ex hört talas om filmen "Kunskapens trae"?), men som listor på "det bästa" danska gör den kufiskt intryck och har, vad jag vet, inte heller satt så mkt spår i dansk skola och kulturliv. Vad gäller litteraturhistorieböcker tyckte jag det verkade som flera samtalsdeltagare hade ett ganska svalt förhållande till dem - de kanske helt inte erbjuder så lockande läsning. Men det var roligt att Anders Cullhed var med på mötet eftersom han nyligen skrivit 150 sidor om tusen år (400–1400) i Natur och Kulturs nya världslitteraturhistoria - ämnet för vårt nästa föredragsmöte den 3 nov! - och naturligtvis tänkt mycket på vad som gör en god litteraturhistoria. Anders sade att det inte alls varit betungande att skriva översiktligt om tusen år och olika kulturkretsar (kristet, islamskt, kinesiskt, indiskt etc), tvärtom nästan bara roligt. Han nämnde tre saker man kan begära av en god litteraturhistorisk framställning: viss stilistisk schvung, sensibilitet inför den litterära texten och en någorlunda sammanhängande berättelse. Ja, diskussionen kan alltså fortsätta, eller snarare starta från en annan ände, den 3 november på Rigagatan då huvudredaktörerna för NoK:s litteraturhistoria, Carin Franzén och Håkan Möller, kommer och berättar vad de tänkt och vill med denna 950-sidiga lunta. Välkomna torsdagen den 3!

‍