Sigrid urskilde flera avgörande omtolkningar av myten. De första spåren finns i Odysséens 19:e sång. Penelope, Odysseus hustru, jämför  sin ångest och vacklan med näktergalens sång. Och den sången kommer egentligen från den till näktergal förvandlade dottern till den lydiske kung Pandareos. Den är hennes klagan över hur hon av misstag dödat sin son Itylos.

I Sofokles tragedi Tereus, i dag endast känd genom fragment, sker en första omtolkning. Den blir en berättelse om athenskt hjältemod gentemot barbarer. Pandareos har blivit Pandion, athensk härskare, som gifter bort sin dotter Prokne med thrakiern och barbaren kung Tereus. De får sonen Itys. Prokne saknar sin syster Filomela, och Tereus hämtar henne från Athen, våldtar henne på vägen hem, och skär tungan av henne. Men Filomela kan berätta om våldtäkten i ett tyg hon väver. Hon och Prokne hämnas genom att döda Itys, och servera honom som måltid till Tereus, som äter upp sin egen son. Det slutar med att berättelsens tre huvudpersoner förvandlas till härfågel, svala och näktergal. Tragedins centrala gestalt är snarast Prokne som är stor nog att gå så långt i hämnden på barbarer för en våldtäkt på en athensk prinsessa att hon mördar sin egen son.

Nästa stora omarbetning sker hos Ovidius i hans Metamorfoser vid tiden för vår tideräknings början. Nu blir våldtäkten och det outsägliga bärande motiv. Om grekerna skrev tragedier att lära av, så skrev romarna exempelberättelser. Ovidius metamorfoser är en sådan samling av över tvåhundra berättelser, alla med förvandlingsmotiv. Ovidius gör våldtäkten till berättelsens centrala händelse och Filomela till huvudperson. Han använder den utskurna tungan, väven och näktergalens sång till att ställa frågan om det outsägliga: kan man tala om något så brutalt som våldtäkt? Går den erfarenheten att förmedla?

I 1100-talets franska riddarlitteratur, hos Chrétien de Troyes, förflyttas myten från antiken till ett kristet, folkspråkligt sammanhang. Filomela blir en dygdig och vacker hovdam. Tereus förmår inte leva upp till riddaridealen utan våldtar henne. Näktergalen sjunger om det sexuella våldets faror.

Viktigare är nog de nya perspektiven hos Shakespeare, menade Sigrid. I hans tidiga och blodigaste drama Titus Andronicus är en Filomelagestalt, Lavinia, central. Hon är indragen i en våldsspiral som slutar med våldtäkt och mord. Shakespeare inför misstanken att det i grunden inte finns något att lära av historien om Filomela. Det är bara meningslöst våld, hämnd och död i en brutal värld.

Efter Shakespeare kan man, sade Sigrid, tala om två olika poler i användningen av Filomelamyten. Å ena sidan fortsätter Shakespeares linje med kritik av våldskulturen. Ett exempel kunde vara Richardsons 1700-talsroman Clarissa, där också temat outsäglighet är starkt. Clarissa blir våldtagen men kan inte berätta om det, och utskärandet av tungan blir en allegori för hennes isolering. Å andra sidan framträder romantikens förskönade Filomela; det handlar om förvandling, skönhet och tystnadens kraft.

Därefter förflyttade sig Sigrid till  litterära verk från modern tid som använder Filomelamyten. Virginia Woolfs sista bok, Mellanspel (1941), lyfter fram osynliggörandet av sexuellt våld men är också emancipatorisk och manar till motstånd. Ett ofta anfört exempel är den amerikanska författaren Maya Angelous självbiografiska I know whythe caged bird sings (1969) om en svart flickas uppväxt i Arkansas. I Laurie Halse Andersons ungdomsroman Speak (1999) om den våldtagna, traumatiserade och tigande high school-flickan Melinda Sordino anknyts uttryckligen till både Angelous bok och Filomela. Och det är ännu idag farligt att tala om den våldtagnas erfarenheter. Både Angelou och Hale Anderson hör nu till de författare som rensas ut från skolbibliotek i USA, berättade Sigrid.

Hon avslutade med att nämna Édouard Louis Våldets historia(2017) om en brutal våldtäkt och ett mordförsök en julaftonsnatt. Här står Filomelamyten inte för det traumatiserade offrets psykologiskt betingade tystnad, utan de samhällsstrukturer som saboterar offrets förmåga att formulera sin berättelse.

Av detta torftiga referat framgår ändå förhoppningsvis hur innehållsrikt och tänkvärt Sigrids föredrag var. Det erbjöd inte bara mycket lärdom från antik till nutid utan ställde oss återkommande inför svåra frågor. Hur förstår vi sexuellt våld, vad är tillåtet tala om och vad går inte att tala om? Slutgiltiga svar finns inte, men Filomela under 2500 år gör oss klokare. Flera av de drygt trettio mötesdeltagarna var påtagligt berörda.

Den som vill fördjupa förståelsen och kunskaperna rekommenderas givetvis Sigrids bok, Filomelas förvandlingar. Myten om det outsägliga (Ellerströms 2024).

Olle Josephson

‍