Inledningsvis gav Natalia, professor i svenska i Uppsala, en forskningsöversikt. Vad vet vi i dag om förortssvenskan – den beteckning hon valde att använda – och hur har den kunskapen vuxit fram? I Sverige, men också i andra delar av världen, började forskarna intressera för nya immigrantpåverkade sociolekter på 1980-talet. I Sverige inledde Ulla-Britt Kotsinas sina pionjärundersökningar i Rinkeby ochBotkyrka. Syftet var beskrivande: att hitta mönster, regelbundenheter och återkommande drag i uttal, ordval och grammatik.

I början av 2000-talet startades stora forskningsprojekt för att studera talet också i Göteborgs och Malmös invandratäta förorter. Även här var syftet beskrivande, men man byggde på mycket större datamängder. Man lade också stor vikt vid användningsvillkor, som särskilda språksituationer eller identitetsskapande.

Några drag kunde man beskriva som gemensamma för förortssvenskan, oavsett geografiskt läge. Dit hör till exempel:

-        Omfattande bruk av särskilda slangord

-        En talrytm som utomstående gärna uppfattar som ”stötig”

-        Den raka ordföljden i satser som börjar med annan satsdel än subjekt, ”Då vi somnade”, ”I morgon han kommer”. Natalias doktorsavhandling från 2008 visade dock att ordföljden inte är fullt så vanlig som man tror. Hennes talare använde den ungefär bara var 25:e gång det var möjligt.

-        Ändelsen -ish i en hel del ord, händish (hända), tjugish (ungefär tjugo)

-        Särskilda så kallade diskursmarkörer som du vet, och särskilda tilltalsord, bror, mannen.

På 2010-talet blev forskarna också allt mer intresserade av attityder till och föreställningar om förortssvenska. En stor undersökning visade till exempel att stockholmsungdomar– både talare och icke-talare av förortssvenskan – förknippade sättet att talamed tuffhet, ibland också kriminalitet. Ett mer standardnära tal bland ungdomar förbands med ordentlighet. Lärare, yrkesvägledare och andra samhällsföreträdare kopplade ofta samman förortssvenskan med brist och otillräcklighet.

Det blev också tydligt hur unga från invandrartäta områden snabbt rör sig mellan olika stilar, från förortssvenska till standardsvenska och tillbaka, beroende på situation och omgivning.

Natalias egen forskning dom senaste åren – som hon ägnade större delen av föredraget – har också till stor del handlat om attityder och föreställningar, i detta fall hur förortssvenskan speglas i skönlitteraturen.

I början av 2000-talet började bokförlagen intressera sig för erfarenheterna från invandrartäta förorter. Och så småningom exploderade nästan den litteraturen, som Natalia nu undersökt. Tillsammans med sin forskarkollega Maria Rydell vid Stockholms universitet har hon läst 65 böcker, mestadels romaner, där huvudpersonen alltid har migrationsbakgrund. Det kan ses som en egen genre, oftast så kallade ”coming of age”-berättelser i första person. Böckerna handlar inte om språk, men språket har betydelse för tillhörighet och gränsdragning, som är viktiga teman. Tre typiska situationer återkommer ofta.

Den första är språkberömmet: ”Vilken bra svenska du talar!” säger någon till huvudpersonen som har svenskan som modersmål – och dessutom kan tala till exempel engelska och bosniska. Det är alltså något nedsättande, gränsdragande och exkluderande i detta beröm.

Den andra är identitetsförhöret.”Var kommer du ifrån egentligen?” är frågan. Då duger det inte att svara ”Sollentuna” även om man är född där och bott där hela sitt liv. Utan följdfrågan blir ”Ja, men egentligen?” Också det ett sätt att dra gräns mot någon som icke svensk.

Och den tredje situationen är den biografiska vändpunkten. Det vill säga huvudpersonen byter liv genom att börja på universitetet, flytta till en annan stad etc. I den nya omgivningen sätts identiteten på spel, och själviakttagelserna av det egna språkbruket blir ständigt återkommande.

Natalia berättade vidare om en närstudie av fyra av dom sextiofem verken, med särskild uppmärksamhet på hur romankaraktärernas språk återges. Ett mycket tydligt resultat är att författarna är noga med den avgörande skillnaden mellan inlärarsvenska och förortssvenska. Inlärarsvenska – en svenska man lär sig som vuxen immigrant – talas av huvudpersonernas föräldrar och andra som kommit till Sverige som vuxna och gått på sfi. Den kan innehålla konstigheter som kan få också inlärartalarnas barn att förfasa sig eller skratta. Förortssvenskan är ett modersmål och förstaspråk. Det har regelbundenheter och mönster.

Natalia menade att dom regelbundenheter och mönster i förortssvenskan som dyker upp i romanerna överensstämmer ganska väl med forskningens beskrivning av det autentiska språkbruket – även om det till viss del måste bli en förenkling och schablonisering. Undantag finns. Särskilda uttalsdrag lyfts aldrig fram. Bara uttalet hos dom som talar inlärarsvenskakan markeras i romandialogen.

Avslutningsvis antydde Natalia att det kanske kunde vara dags för viss förnyelse av skönlitteraturen om förortserfarenheten. Svenskar med flerspråkiga erfarenheter finns på alla platser –­ både socialt och geografiskt – i samhället i dag. Hur får denna mångskiftande flerspråkighet röst i litteraturen?

Efter föredraget blev det många frågor och synpunkter från dom drygt trettio mötesdeltagarna. Det finnsju så många förorter av olika slag, och dom som talar sociolekten kan bo varsom helst – är förortssvenska verkligen en lämplig benämning? Kanske inte helt lyckad, menade Natalia, som inte tycktes inte alldeles nöjd med någon av alla de benämningar som förekommer: miljonsvenska, shobresvenska, kebabsvenska, Rinkebysvenska, multietnisk svenska, ortensvenska, ortiska osv.

En annan fråga handlade om läsarreaktioner på ”förortsromanerna”. Vad tycker förortsungdomar som läst dom?Natalia kände inte till några sådana större studier, och tyckte det var dags att sätta igång med dom.

Vi diskuterade också specifika drag i förortssvenskan – hur vanligt är t.ex. prepositionsutelämningi satser som ”bussen går tio minuter” – regionala skillnader, eller hur detta högst varierade talspråk eventuellt kan standardiseras i skrift (en del ordkommer ju in i SAOL!).

Ja. ämnet är sannerligen stort – det var nog det allmänna intrycket. Vi snuddade bara vid bråkdelar, men lärde oss väldigt mycket.

Olle Josephson

‍