Ragnis föredrag utgick från boken Humanister i offentligheten (2022) som hon skrivit tillsammans med Johan Östling och Anton Jansson. Den handlar främst om perioden 1960 till 1980 och bygger på sex delstudier av sammanhang där humanistisk kunskap förmedlades och diskuterades: tv-programmet Fråga Lund, fackpocketboken som introducerades kring 1960, artiklarna ”under strecket” i Svenska Dagbladet, mötesplatser mellan kristendom och humanism som Årsbok för kristen humanism, tidskriften Vår Lösen och Sigtunastiftelsen, ABF:s studiecirklar i Göteborg samt två bokcaféer, ett i Lund och ett i Stockholm.

Den som vill ha mer specifika kunskaper om något av dessa sex ämnen hänvisas till boken (den finns digitalt!). Här tar jag bara upp några av undersökningens allmänna slutsatser som jag fäste mig vid, utifrån det Ragni sade och bokens slutkapitel.

Ett första resultat är att humaniora hade mycket stort utrymme i den allmänna debatten årtiondena kring 1970. Humanistiska ämnen dominerade inslagen i Fråga Lund, fackpocketböckerna eller SvD:s understreckare – även om där också gavs utrymme för naturvetenskap. Men den naturvetenskapen fördes ofta fram i ett slags humanistisk inramning, till exempel i debatten om de två kulturerna (den humanistiska och den naturvetenskapliga).

Men man kan tala om två typer av humanistiskt vetande under den här perioden. Den ena kan beskrivas som klassisk humanistisk lärdomskultur. Den dominerade just Fråga Lund, fackpocketböckerna och SvD. Den andra typen kan kallas samhällstillvänd humanvetenskap, med mer fokus på samtida samhälle och samhällsreformer, och var synligare på bokcaféerna och i ABF:s och den kristna rörelsens studiecirklar.

På samma sätt som man kan tala gamla och nya former av humanistiskt vetande kan man också tala om gamla och nya arenor. Men de två kategoriseringarna sammanfaller inte. ABF, Sigtunastiftelsen och Under strecket är gamla, traditionella arenor. Pocketböcker och bokcaféer är nya. Gemensamt för dessa arenor var dock att de var väldigt mansdominerade under hela undersökningsperioden. De självständiga kvinnliga aktörerna (t.ex. Gunnel Vallquist) är få.

Just vikten av särskilda arenor eller mötesplatser är något som betonas i slutkapitlet. Det måste finnas stabila institutioner och rent fysiska mötesplatser (till exempel bibliotek eller Folkets hus) för att människor ska kunna träffas, interagera och utbyta kunskaper. (Här skulle jag kunna tillägga att Humanistiska Förbundet faktiskt är en sådan, relativt stabil, mötesplats).

Hittills kan det låta som om allt var frid och fröjd för humaniora fram till 1980-talet. Det var det nu inte riktigt, menar författarna. Humanisterna hade en stark närvaro på de offentliga kunskapsarenorna, ”men deras större nationella uppgift blev under loppet av 1960- och 1970-talen alltmer otydlig ur ett samhälleligt perspektiv”. Alltså, humaniora är ju roligt, men vad har vi för nytta av det? skulle man kunna formulera den fråga som hängde i luften. En tydlig tendens under perioden är också att humaniora får en mer undanträngd ställning inom universitetsvärlden.

Författarna menar också att efter ungefär år 2000 har villkoren för humanistisk kunskap förändrats radikalt jämfört med den studerade perioden. Digitaliseringen har lett till en”balkanisering” av offentligheten där de gemensamma kunskapsarenorna blir färre och svagare. Internationaliseringen av svensk humanvetenskaplig forskning innebär att forskare riktar sig till engelskspråkiga facktidskrifter, inte till en lite bredare svenskspråkig allmänhet.

Mer kunde naturligtvis sägas, och det gjorde Ragni och det står ännu mer i boken. Under diskussionen efteråt, med ca 25 deltagare, nämndes bland annat utländska jämförelser, bildningsbegreppets förskjutningar och att humanioras kris ändå gick lite djupare än boken ger uttryck för.

En egen, högst privat, slutsats är att boken gör tydligt vilken viktig uppgift också en liten arena som Humanistiska förbundet kan ha.

Olle Josephson

‍