Humtank grundades för tio år sedan med uppdraget att stärka humanioras roll i på universiteten och i samhället. Den bygger på ett samarbete mellan fjorton svenska universitet. Tankesmedjan har ett tiotal arbetade medlemmar; de skiftar år från år, men är alltid framstående humanioraforskare mitt uppe i sitt arbete. I Stockholms Humanistiska Förbund har vi flera gånger anlitat Humtanks medlemmar att hålla föredrag, till exempel Jenny Larsson och Leif Runefelt.

Fredagen den 20 höll Humtank ett stort och välarrangerat halvdagsseminarium på Kulturhuset med anledning av sin tioårsdag. Programmet var rikt. Först höll fem Humtanksforskare var sitt kortföredrag och panelsamtalade sedan om humanistisk forskning och universitetsutbildning i Sverige i dag. Vilken betydelse har den, och hur förstås den – eller inte förstås – av allmänhet, politiker och opinionsbildare? Talarna byggde på sina bidrag till Humtanks nyutgivna Humanioras betydelse – en idéskrift, en 120-sidig liten bok med 14 artiklar.

En av dom har författats av Sofia Lodén som ju ingår ivår styrelse sedan 2024. Hon ställer den, som det visar sig, mycket tänkvärda frågan ”Vad kan svensk humanistisk forskning lära sig av kung Arturs riddare?” Fyra saker, svarar Sofia: sprängkraften i de tgränsöverskridande, att forskning ibland måste vara ett äventyr utan förutbestämd riktning, att forskaren måste göra sig hörd i offentligheten men inte jämt och sant utan vid rätt tillfälle, och för det fjärde kan vi lära av kung Artur själv. Tänk om han var ledare för ”en forskargrupp, en fakultet, ett universitet eller ett politiskt departement”! Då skulle han påminna oss om den enskilda forskarens rätt att självständigt följa spår och idéer. Sofias nämnde att ungefär var tredje forskare i Sverige enligt en färsk rapport i dag upplever ”politisk påverkan och politisk styrning” som ett hot mot den akademiska friheten. För oss som hörde Sofias föredrag om riddarromaner på vårt möte i april i år, känns nog inte anknytningen mellan riddarna av runda bordet och dagens humanioraforsknings villkor så halsbrytande.

Sofias fyra lärdomar dök också upp på olika sätt i kortföredrag och panelsamtal. Ytterligare ett tema var humanioras nytta. Flera påpekade det lätt korkade i att bedöma nyttan med några enkla lönsamhetsberäkningar. Upprepade gånger höll man fram en rapport från Svenskt Näringsliv från 2011, Konsten att strula till ett liv, som avskräckande exempel. I den framhålls att studenter med humanioraexamen kan påräkna en livslön som endast är 52 procent av den som blir fallet för studenter med teknisk eller ekonomisk högskoleexamen – alltså i stort sett lika bra att lägga ned verksamheten! Det lär till och med vara denna rapport som gjorde en del företrädare för humaniora så arga att dom startade Humtank. Som motgift nämndes ofta en bok från 2012 av Sverker Sörlin och Anders Ekström, Alltings mått – humanistisk kunskap i framtidens samhälle.

Efter paus blev det ett nytt panelsamtal, denna gång med deltagare som inte (i dag) var aktiva humanioraforskare men har mycket kontaktmed forskningen:  Jenny Björkman från Riksbankens Jubileumsfond, Åsa Linderborg, författare och tidigare kulturchefpå Aftonbladet, och Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Ska man summera mycket kort kan man säga att samtalet fördjupade dom tidigare diskussionerna. Men åtskilligt lades till. Exempelvis menade Åsa Linderborg att svenska humanioraforskare borde lära en del av sina kolleger i Norge, Danmark och Tyskland och lite oftare våga framträda som ”kämpande intellektuella”. Hon gjorde också ett annat intressant påpekande: en avhandling i humaniora eller samhällsvetenskap som skickas till en kulturredaktion för anmälan eller omnämnande slängs omedelbart i papperskorgen om den är skriven på engelska (vilket i dag är fallet för 70 procent av alla avhandlingar inom området). Ingen orkar läsa den. Lars Strannegård varnade med eftertryck för hoten mot den akademiska friheten. Det svenska universitetssystemet med regeringsutsedda styrelser och rektorer är riggat den dag en makthungrig minister dyker upp och vill styra verksamhetens innehåll, menade han.

Men samtidigt med dessa kritiska tongångar var alla rörande eniga om en sak: humanioraforskningen spelar stor roll i samhället i dag. Den griper in i många diskussioner (Hur förändras livet och förståelsen av människan vid klimatomställningen? Vad skapar ny mening i ett AI-samhälle? Vad gör alla olika språk i en globaliserad värld? Och så vidare.) Och det är inte sant att humanister går arbetslösa och fattiga. Tvärtom finns dom på väldigt många platser i samhället. Men dom viftar inte med en titel som civilingenjör eller civilekonom, och därför syns dom kanske lite mindre.

Seminariet avslutades med att Humtank delade ut sitt årliga pris, den här gången till miljö- och idéhistorikern Sverker Sörlin. Han fick mycket ihållande applåder.

Mer om Humtank och deras rapporter och seminarier på hemsidan<humtank.se> - vi har en länk dit på vår egen hemsida.

Själv gjorde jag reflexionen att mycket av det som efterlystes på  seminariet, diskussion av den humanistiska  forskningens nya resultat och idéer, starkare kontakt mellan forskare och allmänhet m.m., ja, det är precis vad vi  i anspråkslös form håller på med i Stockholms Humanistiska Förbund. Vi behövs! Det stod helt klart. Så därför slutar jag denna rapport så som jag gärna slutar: se till att vi växer, hjälp till att värva fler medlemmar – och mycket välkommen på våra möten!

Olle Josephson

‍