I Svenska Dagbladet den 15 oktober publicerade jag en anmälan av två stora språkhistoriska verk, ett norskt och ett danskt. Det var en lång artikel, en så kallad understreckare. Ändå fick jag stryka åtskilligt. Därför lägger jag här upp en version som är en tredjedel längre och rymmer en del förtydliganden – eller utvikningar, om man så vill.

‍

Nästan alla Europas stater blir i dag alltmer mångspråkiga, till och med Island. Vi lever inte i nationalspråkens tid. Men kanske i nationalspråkshistoriens?

Frågan inställer sig när jag sitter med den 400-sidiga volymen ”Forfatternes dansk”, utgiven i våras. Den innehåller utförliga stilanalyser av tjugo av dom mest kanoniserade danska författarna sedan 1500-talet: Holberg, HC Andersen, Kierkegaard, Blixen, Rifbjerg och andra. Och den är sjätte och sista delen i det stora verket ”Dansk sproghistorie”; del ett kom 2016.

Danskarna är inte ensamma. 2016 kom också del ett i ”Norsk språkhistorie” som med fyra 600-sidiga volymer var färdigutgiven 2018. Och nu väntar vi på Svenska Akademiens språkhistoria, ett enmansverk av akademiledamoten Bo Ralph. Ryktet säger att det är än mer omfattande och ska publiceras i sin helhet 2023 eller 2024.

All denna språkhistoria nästan samtidigt kan vara en tillfällighet. Varje forskargeneration behöver skriva sin version. Men det är lockande att spekulera över ett samband med nationalstatens (begreppet i icke-etnisk bemärkelse) förändrade roll. Politiskt, ekonomiskt och kulturellt har den förlorat mycket av sin självständighet. Samtidigt tycks symboliska manifestationer av en eventuell nationalkänsla snarast tillta. Sverige har infört en nationaldag som helgdag, det ropas på språktest för medborgarskap och på nationell kulturkanon, musik- och idrottstävlingar nationerna emellan drar storpubliker. Var placerar sig språkhistorierna i dessa samtida rörelser? Vilken historia vill dom berätta?

Rent faktiskt är de två språkens historia mycket olika. En gång var de möjligen samma språk. På vikingatiden fanns varken danska, norska eller svenska. Nordborna talade dansk tunga. Det ansåg i alla fall anglosaxarna i England som nog hittade på benämningen på 800- eller 900-talet. Från omkring år 1000 finns skriftliga belägg i anglosaxiska källor (ofta på latin) på benämningen. Denna danska tunga kunde låta rätt olika, men för en icke nordisk lyssnare var det samma språk. Först omkring 1200 omvittnar historiska källor en uppfattad skillnad mellan norska och danska. I Saxo Grammaticus krönika (på latin) från cirka 1200 berättas om en mytisk norsk sjörövare som närmar sig danska kusten och skickar i land två män som talar flytande danska. Saxo måste alltså ha räknat med två olika språk. Vid det laget var också danskan inne i en serie ljudförändringar som skilde ut den från övrigt nordiskt tal. Konsonanter förändrades och obetonade stavelser blev ännu mer obetonade. Pipa, kaka, gata började låta som pibe, kage, gade. Dansk tunga talades inte längre i Norge utan språket där – och på Island – kallades hellre norrönt. …

Vad invånarna i Östergötland, Västergötland och Svealand ansågs tala mot slutet av 1100-talet vet vi inte. Det första säkra belägget på ordet svenska om språk är så sent som 1308. Översättaren av riddarromanen ”Hertig Fredrik av Normandie” låter då anteckna i handskriften att han översatt ”i swänska tungo”.

Från och med slutet av 1200-talet är det alltså rimligt att tala om danska, norska och svenska som tre språk. Det beror inte minst på att de börjat fungera statsbärande. Lagar, en del andra juridiska texter och en gnutta skönlitteratur nedtecknas på respektive språk; religiösa texter översätts. 

Denna nordiska trespråksordning varade inte länge. Med digerdöden i mitten av 1300-talet och Kalmarunionen från 1397 gick Norge successivt under som stat och därmed norrönt eller norska som skrivet språk. Ett gränsår är 1536 med reformation och fastare danskt grepp om den norska statsapparaten.  Därefter talades många dialekter i Norge, men det skrevs och lästes på danska. Bibeln var den danska. Ludvig Holberg, 1700-talsdramatuikern och essäisten, var norrman, uppvuxen i Bergen. Men han for till Köpenhamn, för där fanns det enda universitetet i hans rike, hela hans författarskap var på danska – även om så kallade norvagismer kan urskiljas -och han räknas till den danska litteraturen. 

Så är läget fram till 1814. Då frigjorde sig Norge politiskt från Danmark, i Napoleonkrigens efterdyningar. När nationalromantiken tilltog under 1800-talet växte kravet på också en kulturell frigörelse och ett eget norskt skriftspråk. Den europeiska nationalspråkstanken slår igenom, med rötter i franska revolutionen och tysk romantik. Varje folk måste ha sitt eget språk, dels för att gemensamt styra landet i en tid av framväxande demokrati, dels för att uttrycka ”folksjälen” – i dag skulle vi väl hellre säga ”kulturarvet”. Många mellanstora nationalspråk tar alltså form som standardiserade skriftspråk under1800-talet i samband med nationell frigörelse, finska, tjeckiska, modern grekiska.

Men hur skulle nu det norska språket se ut? Två uppfattningar fanns.  Den ena sidan byggde skriften på landsbygdsdialekterna, kanske främst i västra Norge. Det var ju dialekt det norska folkflertalet talade, och ett skriftspråk konstruerat utifrån dialekterna stod också närmast det gamla norröna språket. Den andra sidan ville utveckla norskan utifrån det danskpåverkade talet hos dom bildade, styrande klasserna, främst i städerna – den enda språkart som var nästan den samma över hela landet. Den danska dom skrev skulle successivt förnorskas. Landsmål ställdes mot riksmål och gör så än i dag, fast det numera heter nynorska och bokmål. Motsättningen mellan dom präglade norsk språkhistoria under hela det sena 1800-talet och 1900-talet.

Nynorska och bokmål är inte så olika; den som kan läsa det ena kan läsa det andra. Men skillnaderna i stavning, ändelser och småord syns med en gång, och har gett tillräcklig ammunition för hårda språkstrider. Exempelvis fick i början av 1950-talet lågstadiebarnen i Oslo nya läseböcker, på bokmål, men ett så kallat radikalt bokmål som stod nynorskan ganska nära. Ord som solen och boken stavades sola och boka. Kamporganisationen Riksmålsförbundet delade ut klisterlappar så att föräldrarna kunde klistra över de ”felböjda” orden, och stora namninsamlingar genomfördes. 

Det kan verka opraktiskt med två skriftspråkstandarder, och är det väl också. Men norska språkvetare framhåller ibland att det skärper norrmännen djupare insikter om (skrift)språkets villkor. Vad som är korrekt språk är inte av Gud givet utan beror på människors val och socialt och politiskt maktspel. Valet av skriftspråksnorm handlar aldrig bara om vad som är praktiskt. I så fall skulle svenskan ha ersatt de och dem med dom för längesen.

 Sedan 2004 är den officiella språkpolitiken fredlig samexistens: ingen språkform ska ges försteg, och inte heller ska en tredje, ännu obefintlig kompromissvariant, samnorska, eftersträvas. I praktiken dominerar bokmålet den skrivna norskan. (I Norsk språkhistorie växlar bokmål och nynorska mellan kapitlen.) Den talade norskan är enkelt uttryckt varken bokmål eller nynorska, utan dialektala eller regionala varianter. 

Denna språksituation, med två skriftspråksstandarder och utbrett dialekt- eller regiolekttalande, har alltid varit svårbegriplig för svenskar. Nordisk familjebok försökte bringa klarhet 1914: ”Till skillnad från å ena sidan danskan (dansk-danska) och å andra sidan 'landsmaalet' (norsk-norska, se Landsmål) kallas den egentliga norskan äfven dansk-norska.” Hänger ni med?

Då är danskans historia enklare. Den är mer lik svenskans. Det finns en kontinuitet från medeltiden och 1500-talets reformationsbibel fram till i dag. Danskan är och har varit samhällsbärande, även om trycket från tyskan varit stort under en del perioder. Men särskilt från och med 1700-talet stärktes danskan, bland annat på grund av tilltagande läs- och skrivkunnighet. Danmark låg före Sverige; den danska folkskolan infördes 1814, den svenska 1842. Vad man kanske inte tänker på är danskans förflutna som kolonialspråk i Norge, på Island, Färöarna och Grönland (där den fortfarande har kolonialspråksställning). Men svenskan har delvis samma historia, i Finland. Liksom svenskan är danskan också mycket mer centraliserad än norskan. Dialekterna är svaga, och Köpenhamn har en ännu starkare ställning än Stockholm som mönsterbildare och spridningscentrum. 

En skillnad gentemot svenskan är möjligen danskans starkare symbolvärde för talarna. Det har flera orsaker. En är omskapandet av dansk identitet efter att dom tysktalande sydliga provinserna Slesvig och Holstein förlorades till Preussen 1864. Därmed försvann slutgiltigt grunden för att uppfatta danskan som ett förvaltningsspråk i flerspråkigt, nordeuropeiskt litet imperium. En ”lilldansk” identitet fick konstrueras med större tonvikt på fokkultur. (Att delar av Slesvig återgick till Danmark efter första världskriget spelar i sammanhanget ingen roll.) I denna nya identitet ingick en slags dyrkan av modersmålet – det finns till exempel betydligt fler ”sånger till modersmålet” på danska än på svenska. En annan förklaring är den laddning danskan kunde få i andra världskrigets motstånd mot tyskarnas ockupation. Kanske är det en av förklaringarna till att Danmark i dag hör till dom europeiska länder som har strängast krav på språkkunskaper för medborgarskap.

Hur mycket präglar nu dessa historiska olikheter dom danska och norska språkhistorieböckerna? Förmedlar dom inte bara olika fakta utan också i grunden olika synsätt på hur språkhistoria ska skrivas i vår tid? 

Naturligtvis finns mycket som förenar. Båda verken innehåller hundratals sidor om förändringar i ljudsystem, ordförråd eller grammatik. Båda beskriver utförligt dialekter och sociolekter. Precisionen och detaljrikedomen är stor. Inte sällan krävs språkvetenskaplig skolning för att fullt ut förstå, särskilt i Norsk språkhistorie. 

En mer betydelsefull likhet är att det i dag inte går att skriva en nationell språkhistoria om bara ett språk. Norsk språkhistoria ägnar hundra sidor åt ”Andre språk i Noreg”: samiska, latin och grekiska, medeltidstyska, romani, engelska och teckenspråk. Det handlar alltså dels om språk som anses ha påverkat norskan starkt, dels om minoritetsspråk. Danskan får i detta avsnitt bara får två sidor, eftersom den som oupplöslig del av norsk språkhistoria genompyr hela verket. Men svenskan får också bara två sidor. Och unionstiden 1814–1905 två rader (på nynorska): ”denne kontakten synest å ha hatt lite å seie reint språkleg”.

Motsvarande hundra sidor i Dansk sproghistorie handlar om latin, tyska, nederländska, franska, engelska, ryska, polska, romani, jiddisch, grönländska, teckenspråk och faktiskt också norska och svenska. Det blir alltså lite mindre av inhemska minoriteter och mer av kontakter med invandrargrupper och med kontinentaleuropeiska språk, ibland med hög kulturell status.

Men intressantast är olikheterna. Redan det yttre skiljer. Dansk sproghistorie har en rikedom på genomarbetat bildmaterial, det finns pedagogiska små faktaboxar insprängda i texten och en särskild webbplats, dansksproghistorie.dk, erbjuder mängder av extramaterial. Norsk språkhistorie har snygg och proper layout och en hel del goda illustrationer, men det är mycket mer av bara löpande text. Även om båda verken bjuder på partier som nog kräver språkvetenskaplig skolning för att till fullo förstås, så är det danska verket betydligt mer lätt läst. Man skulle kunna säga att medan danskarna pekar mot en fin presentbok, så pekar norrmännen mot en seriös statlig utredning. 

Dessa yttre olikheter svarar till en del också mot skillnader i innehåll. Någon motsvarighet till ”Forfatternes dansk” finns inte i Norsk språkhistorie. Skönlitterär stil har inte ingått i språkhistorieskrivningen. En författare som Björnstjerne Björnson figurerar visserligen ofta, men inte den språkliga nydanaren med ”Synnöve Solbakken” eller ”En glad gut”, utan den ledande förkämpen för riksmålet. Ibsen – som ju i princip skrev på danska! –får knappast en rad på dom 2400 sidorna, än mindre Hamsun eller Solstad. 

I Dansk sproghistorie ges inte bara dom stora författarna särskilda kapitel utan också folkliga, ofta muntliga, litteraturgenrer som psalm, ordspråk och allsång. Till och med tillfällesdikten och den specialskrivna visan vid familjehögtider ägnas femton sidor. Kapitelförfattaren framhåller genren som ett specifikt danskt fenomen – det är nog ett sakfel. Det muntliga språket i Norsk språkhistorie är inte denna folklitteratur, utan vardagstalet i all sin sociala och regionala variation. 

Men det som framför allt utmärker det norska verket är all språkpolitik och språkideologi. ”Ideologi” heter kort och gott del 3. Den behandlar olika föreställningar under tusen år om vad som är norskt språk, språkets roll för formeringen av regional eller nationell identitet, attityder till standardspråk och dialekt och inte minst striderna mellan bokmål och nynorska. Ett långt, kritiskt kapitel visar eftertryckligt hur tidigare språkhistorikers politiska hållning – bokmål eller nynorska? – färgat historieskrivningen.

Och dom nya språkhistoriska verken har alltså också sina färger. Mycket tillspetsat: danskarna berättar om ett språk som självklart är en del av vardagen men också en utpräglad kulturprodukt. Det har formats genom århundraden av hög- och folkkulturella strävanden, liksom av kontakter med andra språk. Norrmännen berättar dels om vardagstalet, dels om språket som objekt för ideologiska konstruktioner, som maktmedel och slagfält i politiska strider. 

Båda perspektiven rymmer förstås en sanning. För en svensk tecknar nog Dansk sproghistorie mer av vad vi tror oss förstå med ett lands språkhistoria – det tusenåriga, relativt konfliktfria, bygget av ett gemensamt kulturarv. Den norska språkhistorien, både själva historien och böckerna, kan för oss vara lärorikare: det är inte så enkelt som du tror, mycket politik är inblandat.

Ska vi förstå den språkhistoria vi genomlever i dag behövs båda perspektiven. Samtidigt kan vi vara säkra på att båda är otillräckliga. Nationalspråken kommer säkerligen att fortsätta ha en stark ställning en lång tid framöver. Men vi blir också alla flerspråkiga. Engelska möter vi alla nästan dagligen, åtminstone som läst och lyssnat språk. Och vi hör dagligen brottstycken av kanske fem, sex de närmare 200 modersmål som finns i Sverige, även om vi inte talar något av dem själva. En ny språkhistoria väntar oss.