Olas föredrag handlade alltså om språken i Främre orientenen eller Västasien (och Egypten) under ungefär 1500 år fram till Kristi födelse. Det kryllade av fakta och synpunkter, och här återger jag bara några huvudpunkter, som jag uppfattade dem

Högprestigespråket var under många århundraden akkadiskan, ett semitiskt språk från Mesopotamien. Olika varianter eller dialekter av det är assyriska respektive babyloniska. Framåt år 500 f v t ska det ha varit utdött som folkspråk, men det användes länge som lingua franca och diplomatspråk över hela Västasien. En viktig orsaktill den starka ställningen var att det hade ett standardiserat skriftspråk,med kilskrift om ungefär 600 tecken, vilken i anpassad form övertagits från sumeriskan. (Se bild här bredvid på akkadisk kilskrift.) Också andra språk skrevs med kilskrift, och man kan tala om en västasiatisk kilskriftskultur, sade Ola. Det första alfabetiska skriftsystemet, för feniciskan (också ett semitiskt språk), växer fram omkring 1300 f v t. Eftersom kilskriften skrevs på lertavlor som är ett extremt hållbart material, finns än i dag ”hur många inskrifter som helst” att tolka, katalogisera eller hitta i ökensanden. De är ofta kontrakt, inventarieförteckningar, uppbördslistor och andra juridisk-ekonomiska dokument. Deras värld är den samma som Gamla testamentets, med stamkrig och religionskonflikter, men genom sitt innehåll ger de ett helt annat perspektiv.

Under de sista århundradena f v t tar arameiskan över akkadiskans plats. Arameiskan är också ett semitiskt språk; en variant i dag kallas ibland syrianska. Arameiska hade stor utbredning, och den viker först för arabiskan i och med islams utbredning. I Palestina på Jesu tid får man tänka sig, sade Ola, att folk på gatan, inklusive Jesus, talade arameiska. Men den som ville framstå som modern, internationell och med sinne för handel och industri talade också grekiska, och den som ville vara lärd och kulturell kunde tala och skriva hebreiska, redan då inget folkspråk.

Dessa gamla språk kanske känns främmande, men har man som jag sysslat med språkpolitik och språksociologi finns det inget konstigt i språksituationen. Att det språk som har ett ordentligt standardiserat skriftspråk får högre status känns igen från många sammanhang. Jämför med hur företrädare minoritetsspråken meänkieli och romani chib i dag arbetar hårt för att ge sina språk en stabil skriftstandard och därmed stärka deras ställning. Och i Palestina för 2000 år sedan verkar grekiskan haft ungefär samma position som engelskan i Sverige i dag, medan arameiskan kan jämföras med svenskan och hebreiska kanske med latin (eller med franska?). Det normala här i världen är att det finns flera språk i ett samhälle, och att det ofrånkomligen för med sig statushierarkier och attitydskillnader.

Ola talade inte bara om de västasiatiska fornspråken, ibland talade han dem också. Han lät oss höra några korta meningar och fraser. Under frågestunden efter föredraget undrade en av de cirka 40 mötesdeltagarna hur han kunde vara säker på uttalet. Jo, man kan komma rätt långt i rekonstruktion, menade Ola. Man lägger ihop det vi vet om uttal i semitiska språk i dag, jämförelser av skrivsätt mellan olika fornspråk och faktiskt också en del dåtida explicita uppgifter om uttal.

Det var som sagt ett mycket innehållsrikt föredrag. Den som vill veta ännu mer kan gå till Olas populärvetenskapliga böcker. Innehållet i torsdagens föredrag anknyter nog närmast till de hundra första sidorna i Olas bok från 2019, ”Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken” (Norstedts förlag).

Olle Josephson  

‍