På initiativ av Ikonsällskapet anordnade Mejt resebyrå en resa till de så kallade gammaltroende i östra Estland den 12­-16 augusti. Några av Humanistiska förbundets medlemmar deltog. Förutom undertecknad var även Estlandskännaren och vår tidigare ordförande Hans Lepp reseledare.

De gammaltroende i Estland bor vid Peipussjön, alltså längst österut i landet vid gränsen till Ryssland. De utgör en grupp inom den ryska ortodoxin som länge var förföljd. Deras ursprung går tillbaka till mitten av 1600-talet, då de vägrade att följa de reformer som tsar Alexej Michajlovitj (far till Peter den store) och patriarken Nikon införde. Båda dessa ansåg att den ryska kyrkan behövde en moralisk upprustning. Dessutom hade boktryckarkonsten kommit till det moskovitiska riket på allvar. Kulturen var fortfarande till övervägande del religiös, och när man skulle trycka böcker så var det i första hand böcker för kyrkobruk. Det fanns tusentals handskrivna evangelier, hymnböcker, psaltare osv. i kyrkorna i det vidsträckta landet, och alla var de avskrifter av avskrifter av avskrifter. Man var noga när man skrev av, men ändå hade fel insmugit sig under århundradenas lopp. Texterna skilde sig från varandra. Tsaren och patriarken grep sig an revisionsarbetet med stor iver. Hundratals handskrifter rekvirerades från hela landet till Moskva. Arbetet var enormt. Den deklarerade avsikten var att närma den ryska kyrkan till den grekiska, för man ansåg att det var där som den rena traditionen fanns bevarad.

Man skulle rätta de heliga texterna med hjälp av införskaffade tryckta grekiska böcker. De åtnjöt en hög auktoritet. Man tänkte inte på att också de utgjorde ett slags kompromiss mellan mängder av olika mer eller mindre förvanskade handskrifter. Men arbetet var tidskrävande och man tog en genväg: man tog hjälp av böcker som var tryckta i Polen-Litauen, i det område som idag är Ukraina. Dit hade boktryckarkonsten kommit tidigare och arbetet var redan gjort, också det med stöd i grekiska texter. Det ortodoxa kyrkospråket i Polen-Litauen var ju kyrkslaviska på samma sätt som i det moskovitiska riket. Dessutom hade Ukraina öster om floden Dnipro inklusive staden Kiev blivit en del av det moskovitiska riket år 1667. Västra Ukraina fortsatte att vara en del av Polen ända till slutet av 1700-talet. Nu ville man integrera den nya öst-ukrainska provinsen genom att använda samma tryckta böcker som man gjorde där.

Textarbetet innebar att formuleringar som satt i ryggmärgen på det ryska folket ändrades. Och det var inte bara nya formuleringar – det påbjöds även ändringar i ritualen. Nu skulle man göra korstecknet med tre fingrar (symbol för Treeigheten) i stället för som tidigare med två (Kristi två naturer). Namnet Isus skulle stavas med två I och inte med ett: Iisus. Man skulle gå motsols i processionerna och inte medsols (Kristus är solen, därför medsols). Antalet knäfall mellan läsningen av Psaltarpsalmerna ändrades. Man kan tycka att ändringarna var obetydliga men de genomfördes med stor kraft och på ett okänsligt sätt. (Vi kan ju påminna oss protesterna mot den nya lydelsen av Fader vår i Bibel 2000 – och då är ju ändå Sverige ett mycket sekulariserat land.)

Reformerna sanktionerades på ett stort kyrkomöte 1654. Nu var det en stor del av prästerskapet, särskilt det lägre prästerskapet, som vägrade att anamma reformerna. Och det var bara en enda biskop, Pavel från Kolomna, som vågade protestera. Han förvisades till ett kloster där han dog. Även delar av adeln i Moskva var emot reformerna, liksom en stor del av bönderna och flera viktiga kloster. Det stora klostret i Solovki i Vita havet uthärdade en belägring på sju år innan det tvangs till underkastelse. De gammaltroende ställde frågan: hur kunde man ändra i texter och ritualer och följa mönster från utlandet? Det var ju i det moskovitiska riket som den rena kristna tron hade bevarats. Det var ju Moskva som var det tredje Rom!

Tanken på Moskva som det tredje Rom hade uppstått under andra halvan av 1400-talet. Konstantinopel föll för turkarna år 1453. Detta tolkades i Moskva som ett Guds straff för att bysantinarna hade närmat sig påvekyrkan i hopp om militär hjälp. Men ett närmande till västkyrkan var otänkbart i Moskva.

Dessa idéer formulerades elegant av en munk i Pskov. Han skrev till storfursten i Moskva: ”Två Rom har funnits. Det första Rom har fallit, det andra likaså och det tredje Rom ska vara Moskva och något fjärde ska icke givas.”

Idén om det tredje Rom sjönk ner i folkdjupet och blev en viktig del av den ryska identiteten. Till idén om det tredje Rom är också imperietanken kopplad. Den är alltså levande än idag. Och tänk bara på den ryska ortodoxa kyrkans anspråk på att vara moraliskt ledande i världen!

Vad var då filosofin bakom schismen? Vi i västerlandet är vana vid att se ”tecknet som konventionellt”, godtyckligt. Vilken följd av ljud som helst kan beteckna till exempel ”stjärna”. Det kunde ju lika gärna heta ”nässla” eller någonting annat, om alla bara var överens om det. Med detta resonemang skiljer man på form och innehåll. Ordet ”stjärna” ÄR inte stjärnan.

Detta höll de gammaltroende på 1600-talet inte med om, även om de naturligtvis inte formulerade det på det här sättet. De menar att ordet ÄR stjärnan. Ändrar man på formen ändrar man även på innehållet. Hur är det då med hela texter? Västeuropa under 1600-talet var präglat av renässansen, av skolastiken, av protestantiska rörelser. Bibeln översattes till folkspråken. Där menade man att det är innehållet i texterna som utgör sanningen, inte själva formen. Patriark Nikons anhängare, nyritualisterna, bekände sig till denna nya, västeuropeiskt påverkade syn på de heliga texterna. Men i så fall blir ju texterna också öppna för tolkningar.

Semiotikern Boris Uspenskij formulerar de gammaltroendes syn på saken: ”Om människan tror att hon kan styra över tecknen (orden), leka med dem, ge dem en ny mening, föra in dem i nya sammanhang, så är det en villfarelse. I själva verket finns det ett oerhört djupt samband mellan tecknet i sig och det som det betecknar, och när människan leker med orden blir hon [i sin tur] en lekboll för mörka hinsides krafter.”

Frågan om ordet och om texten gällde alltså inte bara liv och död för de gammaltroende, det var själens frälsning och det eviga livet som stod i fara.

År 1666 bannlyste tsarkyrkan de gammaltroende och förbjöd allt användande av de gamla kyrkoböckerna. Nu vidtog grymma förföljelser. De gammaltroende var mycket tappra i sitt motstånd. Många gånger begick de hellre självmord genom att bränna sig inne i sina kyrkor än att anamma reformerna.

De gammaltroende förbjöds att verka och de fördrevs till rikets utkanter: till Ural, till Sibirien, upp till trakterna vid Vita havet och till de baltiska länderna. Det finns till och med gammaltroende församlingar i länder som Kanada, USA (framför allt Alaska) och i Sydamerika. Dit emigrerade gammaltroende när sovjetmakten hade etablerats och kriget mot alla slags kyrkor började.

Förföljelserna fortsatte under hela tsartiden, men 1905 tilläts de gammaltroende verka fritt. Bannlysningen hävdes dock först 1971.              

Redan på 1600-talet splittrades de gammaltroende i olika riktningar. Man fick snart problem med att de präster som prästvigts före 1654 började dö ut. Då blev man hänvisad till så kallade avhopparpräster från den nyritualistiska kyrkan. De myrrasmordes av präster som prästvigts före schismen, och de fick sedan i sin tur myrrasmörja nya präster. Bristen på myrra avhjälptes genom att späda den före schismen konsekrerade myrran med olivolja. Men detta förfarande godkändes inte av alla gammaltroende. Detta är den stora vattendelaren i de gammaltroendes rörelse. Somliga erkände alltså de nya prästerna medan andra inte gjorde det.

De gammaltroende i Estland, Lettland och Litauen är alla prästlösa, bespopovtsy. Vad får det då för konsekvenser för de troende om man inte har några präster? I spetsen för församlingarna står en lekman som kallas för batiusjka (”lillefar”), som leder böner och ceremonier. Vissa ritualer kan man inte avstå ifrån: dop, bikt, begravning. Det är dock bara bikten som räknas som ett sakrament. En moraliskt oförvitlig person som åtnjuter auktoritet i församlingen kan väljas till batiusjka.

Men hur är det då med nattvarden, det mest centrala sakramentet i den kristna kyrkan? Man har ingen nattvard, och kan inte ha det, eftersom successionen – nåden – är bruten. Därför finns det heller inget altare, där ju förvandlingen sker när vinet blir till Kristi blod och brödet till kött. En ”vanlig” ortodox kyrka består av tre delar: det som på svenska kallas för vapenhuset, det stora kyrkorummet som representerar världen och där församlingen står, och sist altardelen som representerar himmelriket. Altarrummet avdelas från kyrkorummet av en ikonostas, i vilken det finns tre portar: kejsarporten i mitten och två mindre portar på ömse sidor. Men i de prästlösas kyrkor finns det inget altarrum och inget altare – ikonostasen är byggd mot en stum vägg och saknar följaktligen portar. Kristus representeras av en Bibel som ligger på en pulpet framför ikonostasen.

Gemensamt för alla gammaltroende är att de inte accepterar några förändringar i texter, gudstjänstbruk, kyrkosång eller ikonmålning. Att komma in i en gammaltroende kyrka eller ett bönehus är som att föras tillbaka till 1600-talet. Kyrkosången är enstämmig, man använder inte noter utan bysantinska neumer, krjuki eller på svenska krokar. Man använder naturligtvis inte de gudstjänsthandböcker som finns i den officiella ryska kyrkan. Den högsta auktoriteten har handskrifter från tiden före mitten av 1600-talet. Det finns naturligtvis nytryck av de gamla böckerna.

I Ryssland påverkades ikonmålningen starkt av västerländskt måleri från 1600-talet och framåt. Men inte hos de gammaltroende. När man i Ryssland i början av 1900-talet började intressera sig för sitt inhemska arv så kunde man gå till de gammaltroende: där hade ingenting förändrats på 250 år.

Målet för vår resa var således de gammaltroendes bönehus i byarna kring Peipussjöns västra strand. Vi var 29 personer i gruppen och vi anlände till Tallinn i strålande sol den 13 augusti. En buss väntade oss och den tog oss till klostret Pühtitsa (”den heliga platsen”) i Kuremäe i östra Estland. Det är ett nunnekloster som är invigt till Jungfru Marie himmelsfärd. Det är inte gammaltroende utan hör till Moskvapatriarkatet. Kyrkan är byggd under förryskningsperioden i slutet av 1800-talet, men den är inte alls så stor och dominerande som till exempel Alexander Nevskijkatedralen högst uppe på Domberget i Tallinn. Den är på något sätt trivsam. En undergörande ikon finns i kyrkan och den hittades enligt traditionen i en ek på 1500-talet sedan några herdar hade haft en uppenbarelse av den heliga jungfrun. Vi foten av berget sprang det upp en källa som finns kvar än idag. På klosterområdet möts man av välskötta blomsterrabatter och ståtliga gammaldags vedstaplar. Allt är rent och prydligt. Trots idyllen kändes en spänning i luften som jag inte upplevde när jag var där 2019. Inne i kyrkan frågade jag en ung nunna hur många nunnor som bor i klostret. ”Det är intern information”, svarade hon avvisande. Vid den lilla bokkiosken satt ett anslag om att ”politiska samtal är förbjudna under processionerna”. När jag kom hem till Sverige igen fick jag förklaringen: klostret tillhör Moskvapatriarkatet och är nu satt under hård press från de estniska myndigheterna att lämna patriarkatet.

Från Pühtitsa åkte vi direkt till de gammaltroendes bönehus i byn Mustvee och blev mottagna av en mycket vänlig batiusjka som berättade om församlingens liv och visade oss de vackra ikonerna. Han berättade samma sak som man hör i alla de gammaltroende byarna: ungdomen ger sig iväg och det är bara de gamla som blir kvar. Allt arbete i bönehusen är ideellt – batiusjki får inget betalt för sitt arbete, och inga bidrag utgår från den estniska staten. Med sorg känner man att det är en kultur på utdöende.

Därefter for vi till Tartu för inkvartering på hotell. Påföljande morgon steg vi upp tidigt för att fara till ön Piirisaar i Peipussjön. Peipussjön är Europas femte största insjö. Vi hade fortfarande tur med vädret. På ön vandrade vi genom tre byar som gjorde ett påfallande folktomt intryck. Det är bara 21 bofasta, men på sommaren växer befolkningen till ca 500. Vår guide Valentina berättade att de gammaltroende har bott på ön sedan 1700-talet. I den tredje byn fick vi lunch – hemma hos Valentina. Det var den godaste maten på hela resan: buljong med piroger, tre sorters fisk från Peipussjön och te ur samovaren och prjaniki, ett slags pepparkakor. Allt var hemlagat. Valentinas morfar hade varit batiusjka på ön, och hon och hennes man hade förvandlat sitt hem till ett litet museum över livet på ön. Bönehuset i byn brann ner för några år sedan och man höll på att uppföra ett nytt. Den snidade ramen till ikonostasen var på plats och det syntes tydligt att den stod mot en vägg. Bönehuset var byggt med EU-bidrag. På golvet låg långa doftande träplankor – dem hade de fått råd att köpa tack vare vårt besök. Allt var rörande och samtidigt lite sorgset. Vi såg bara ett fåtal människor, men kyrkogården var desto större.

Man anade också svårigheterna med att bo så nära EU:s och Natos hårdbevakade gräns mot Ryssland. Gränsen går ute i sjön bara 800 meter från ön. Samtidigt kunde vi förmärka en viss nostalgi efter sovjettiden. Då var det ju inte alls något gränsområde, och i Petersburg fick man avsättning för fisk från sjön och sin viktigaste jordbruksprodukt: lök. Jordarna vid Peipussjön är synnerligen väl lämpade för lökodling. Idag har ön färjeförbindelse med fastlandet bara på morgonen och på kvällen. På sovjettiden gick det bärplansbåtar två gånger om dagen från Tartu via Piirisaar till Pskov.

När vi efter en hel dag på ön kom tillbaka till Tartu gick vi en stadsrundtur med Hans Lepp. Under resan fick vi lära oss mycket både om Estlands äldre historia, Estland under sovjettiden och om Estland av idag. Mycket av det står i Hans Lepps bok "Drömmen om Estland" från 2022.

Den tredje dagen innehöll några malörer. Återigen fick vi stiga upp tidigt, och vi åkte på slingriga byvägar till de gammaltroendes museum i byn Koljka. Det var överenskommet att de skulle öppna museet redan vid klockan tio – den ordinarie öppningstiden är elva. Men det hade de glömt bort. Vi ringde och ringde på numret till guiden utan att få svar. Vid tjugo över tio kom hon farande på cykel med andan i halsen. Tyvärr fick vi inte så mycket tid i museet som vi hade önskat oss. Museet var utökat och moderniserat sedan mitt förra besök där för tolv år sedan. I en filmsal visades en fin tecknad film om de gammaltroendes liv vid Peipussjön, och i en annan sal fanns en kopia av en ikonostas, och alla fick ta på sig ett ”mixed reality headset” där man tredimensionellt kunde följa en gudstjänst. I sanning en kontrast till den i övrigt så ålderdomliga livsstilen.

Därefter skulle vi besöka ett bönehus i byn Kasepää alldeles i närheten, men tyvärr visade det sig att det fanns två byar som båda hette Kasepää med flera mil emellan sig. Jag hade med stor svårighet lyckats komma överens med en kvinna vid namn Praskovja Tarasovna (ett mycket gammalmodigt namn) i Kasepää att hon skulle öppna bönehuset åt oss. Vi kom till fel Kasepää. Gruppens deltagare höll dock modet uppe. En tröst var att bredvid det stängda bönehuset fanns ett storkbo och att storken var hemma.

Sedan for vi via Tartu till Tallinn, där vi hann besöka ett mycket fint privat ikonmuseum som bara öppnas för grupper. Det ligger i ett medeltida hus i Tallinns gamla stad och består av två våningar med underbart vackra och fint restaurerade ikoner, målade av gammaltroende ikonmålare. Vi hade en utmärkt guide i museet.

Resan var kort, bara tre hela dagar, men jag tror att alla tyckte att vi hade fått se och uppleva mycket trots vissa motgångar.                                                                                          

Elisabeth Löfstrand

Texten bygger till stora delar på det föredrag Elisabeth Löfstrand höll i Ikonsällskapet den 11 september om resan till Peipussjön

‍