Elva- och tolvhundratalets riddarromaner kallas roman på franska (och engelska). Det betydde från början inte så mycket mer än att de var skrivna på romanskt språk, inte latin. Därmed kan de sägas stå för något nytt i Europa, skriven skönlitteratur på folkspråket.

Naturligtvis föds de inte ur tomma intet. En föregångare är trubadurlyriken i Sydfrankrike i början av elvahundratalet, med sina sånger om trubadurens hopplösa kärlek till en gift dam.

Men riddarromanen växer fram i hovkulturen i Champagne i centrala Frankrike. Regionen blomstrade ekonomiskt på 1100-talet som ett centrum för handel, till exempel mellan Flandern och Florens. Hovkulturen utvecklades under beskydd av Marie de Champagne, och den viktigaste författaren är Chrétien de Troyes. Han tog upp berättelserna om den keltiska kung Artur och hans riddare kring det runda bordet, och kombinerade dem med trubadurlyrikens motiv. Men kärleken blir sedligare från och med Chrétien: den ska förenas med äktenskap. Över huvud taget är riddarna betydligt mer disciplinerade, förädlade och höviska än de hårdföra krigare man möter i Rolandssångenoch liknande verk från 1000-talet. En viktig tidig författaren är också Marie de France, troligen verksam i England, som skrev så kallade lais, det vill säga kortare romaner (kanske par hundra verser i stället för ett par tusen som hos Chrétien). Redan i ett tidigt skede kan man alltså se att kvinnliga aktörer har en viktig roll för riddarromanens spridning, framhöll Sofia. Det gäller också Sverige.

Riddarromanerna sprider sig snabbt över Europa där nya versioner skrivs på folkspråken. Till Island och Norge kommer de på 1200-talet men skrivs då på prosa. Sofia framhöll  sambandet med de isländska sagorna.

Till Sverige kom de alltså med de tre Eufemiavisorna: Herr Ivan 1303, Hertig Fredrik av Normandie 1308 och Flores och Blanzeflor 1312. Beteckningen Eufemiavisor kommer av att översättningarna gjordes på initiativ av den norska drottningen Eufemia (som kom från Rügen) – ännu en kvinnlig aktör! - när hennes dotter Ingeborg trolovades med den svenska hertigen Erik Magnusson, mördad vid Nyköpings gästabud 1317, Erikskrönikans hjälte och far till Magnus Eriksson. (Ingeborg var född 1301 och trolovades med Erik redan vid ett års ålder!)

Sofia uppehöll sig främst vid Herr Ivan och hur den förhåller sig till den Chrétiens roman som den utgår från (det finns alltså inte någon tysk, nederländsk eller norsk mellantext av avgörande betydelse). Hon menade att Chrétiens framställning är mer komplex. Den vrider och vänder på problemet hur man ska förena äktenskaplig kärlek med riddarideal och äventyr. Omplanterat till svensk hovmiljö blir det enklare och entydigare.

Riddarromanernas värld är utpräglat överklassig. Vanliga bönder är sannerligen inte mycket att ha. Men så småningom införlivas den i en folklig föreställningsvärld. Sofia menade att denna folkliga spridning sätter fart med boktryckarkonsten på 1500-talet. I diskussionen nämndes också att ett verkligt genombrott kanske kommer först när folklig läskunnighet snabbt ökar på 1800-talet – man kan tillägga att Wagneroperorna om Parsifal, svanriddaren Lohengrin eller Tristan och Isolde ju är 1800-talsverk.

I dag är forskningen livlig om ”medievalism”, berättade Sofia. Samtiden plockar upp och förändrar rmedeltida motiv i böcker, filmer, tv-spel och live-tillställningar. Hennes egenforskning inom detta område handlar om Astrid Lindgrens författarskap. Hon nämnde Kalle Blomqvist-böckernas lekstrider mellan Röda och Vita rosen och jakten på de vises sten (jfr Graal), men framför allt uppehöll hon sig vid Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Där möter vi samma kontrast mellan berättelsens utgångspunkt i en känd verklighet och sagolika äventyr som i riddarromanerna: Bo Vilhelm Olsson på sin bänk i Tegnérlunden, Skorpan i sitt fattigkök i slutet av 1800-talet. Motiv som den ädle riddaren, den vilda förtrollade skogen, slottet och det magiska svärdet återanvänds och görs om av Astrid Lindgren. Med all sannolikhet har hon redan som barn mött dem i barnbiblioteket Sagas bearbetningar av riddarromanerna, sade Sofia.

Detta korta referat återger självklart bara en del av det mycket innehållsrika föredrag som vi dryga trettiotalet mötesdeltagare fick höra. Den efterföljande diskussionen var livlig men kunde ändå bara röra vid några aspekter: Varför blommar den här litteraturen ut just på1100-talet? Trodde de medeltida läsarna – eller snarare lyssnarna – på all denna magi, konstiga djur och vidunderliga svärd m.m? (Nja, svarade Sofia på frågan.) Vilken är kyrkans och religionens roll i berättelserna? Detta och en del annat diskuterade vi, först under ordnade former, sedan under mer oordnade medan vi drack vin och åt ost och skinka.

Olle Josephson

‍