År 1617 slöts freden i Stolbova. Den ingicks när Ryssland var försvagat av den så kallade stora oredan, och det är den bästa fred som Sverige någonsin har slutit med Ryssland. Allt land runt Finska viken blev svenskt, och Ryssland utestängdes från Östersjön. All rysk handel över Östersjön måste nu gå via svenska mellanhänder. Handelsgårdar öppnades i de båda länderna, i Stockholm, Reval (Tallinn) och Viborg i det svenska väldet och i Moskva, Novgorod och Pskov i Ryssland.

I Stockholm byggdes det bodar för den ryska handeln vid nuvarande Slussen, på det område som ligger framför Stadsmuseet. Handelsgården kom att benämnas Ryssgården, vilket än idag är namnet på torget utanför tunnelbanestationen Slussen. Förutom bodarna, som mest 74 stycken, hade ryssarna en egen hamn, ett eget våghus och en egen bastu.

Under större delen av 1600-talet blomstrade handeln. Ryssarna sålde bland annat hampa, lin, tjära, vax, spannmål, hudar, läder, pälsverk, bastmattor, sadlar, betsel, stövlar och piskor. I särklass viktigast var hampan som den svenska kronan köpte upp i stora mängder för den växande svenska flottans behov. I huvudsak var det fråga om grosshandel men några varor, till exempel piskor, hade ryssarna tillstånd att sälja i minut. Själva köpte de in metaller, särskild koppar, i stora kvantiteter liksom lyxvaror (vin, dyrbara tyger och även skrivpapper) som importerats till Sverige.

De ryska köpmännen kom på våren och for hem tidigt på hösten. Det gällde att komma i väg före höststormarna, eftersom de hade relativt grundgående fartyg som i första hand var avsedda för sjöfart på ryska floder.

Bodarna brann ibland och mot slutet av 1600-talet ersattes de av tegelhus som anslöt till Södra stadshuset (idag Stadsmuseet). I fredsavtalet fanns det en särskild statut om att ryssarna fick hålla gudstjänst ”effter theres Religion” i handelsgårdarna i det svenska väldet. På motsvarande sätt fick svenskarna hålla sina egna lutherska gudstjänster i Ryssland. Kristi Förklarings ortodoxa kyrkan på BirgerJarlsgatan i Stockholm är en direkt arvtagare till bönehuset på Ryssgården, och den är därmed den äldsta ryska ortodoxa församlingen utanför Rysslands gränser.

När det stora nordiska kriget bröt ut 1700 stängdes bodarna och köpmännen fängslades, liksom även de ryska sändebud som befann sig i Stockholm. Efter fredsslutet 1721 återupptogs handeln den men nådde aldrig samma omfattning igen som på 1600-talet. Ryssland hade ju fått egna Östersjöhamnar när det svenska stormaktsväldet bröt samman, och handelsgården i Stockholm förlorade sin betydelse. 1817 bestämde Stockholms stad att handeln på Ryssgården skulle läggas ned, men ryssarna hävdade sin besittningsrätt till lokalerna, detta med hänvisning till Stolbovaavtalet, och den ryska legationen hyrde i fortsättningen ut dem till svenska köpmän. Först 1879 upphörde definitivt den ryska handelsgården att existera, och tomten i Stockholm växlades mot svenskarnas tomt i Moskva.

Elisabeth berättade åtskilligt mer än detta och visade intressanta bilder. Bland annat demonstrerades en handskriven rysk-svensk parlör från slutet av 1600-talet som användes av de ryska köpmännen. Den innehöll rätt många fraser som tyder på att det kunde vara ganska bråkigt vid Ryssgården, ”jag gråter”, ”jag skriker”, ”jag ropar” etc., men ryssarna fick även lära sig vänskapliga fraser som ”Gud give dig lycka uti din köphandel” och ”Kom och spatsera med mig”.

De cirka 35 åhörarna frågade bland annat om motsvarande svenska handelsplatser i Ryssland, hur rysk-svensk handel såg ut på medeltiden (Novgorod på 1100- och 1200-talet!), och om ryssarna hade kvinnor och familjer med sig.

Innan vi fick höra om Ryssgården hade vi hållit ett kort och odramatiskt årsmöte. Årsberättelsen rapporterade om rätt mycket aktivitet under2024 och ett stillsamt växande medlemsantal. Styrelsen omvaldes.

‍