Niklas inledde med ett principiellt resonemang om hur det är att arbeta som historisk arkeolog, det vill säga inte förhistorisk. Det finns tre materialtyper: texter, som får läsas med den skolade historikerns källkritik, bilder och dom materiella lämningarna. Det speciella för marinarkeologen är att lämningarna ligger på sjöbotten; man får dyka för att komma åt dom. Det är också svårare för marinarkeologen att läsa av ett landskap. Arkeologen till lands kan med ett tränat öga ofta få syn på ett gammalt kulturlandskap; marinarkeologen ser ju mest vatten.

Men det finns ju ändå öar, grynnor och skär i Stockholms skärgård. Ännu på 1500-talet var det svårt att bland dom se spår av den svenska statsmakten om man inte tog sig långt in. På 1600-talet flyttas positionerna österut. På 1640-talet byggs Dalarö skans. Dalarö blir centralt för den svenska flottan, och det blev också centralt i Niklas föredrag.

Vid Dalarö samlades den svenska flottan inför olika expeditioner. Det var inte helt lyckat eftersom flottan kunde ligga infrusen länge vintertid. Mot slutet av 1600-talet, när dom gamla danska landskapen definitivt införlivats med Sverige, flyttas därför samlingsplatsen söderut till Bodekull, som snart blev örlogsstaden Karlskrona.

Dalarös betydelse under 1600-talet har också att göra med det bottniska handelstvånget som starkt begränsade vilka städer i det svenska Östersjöriket som fick bedriva sjöfart. Det skärptes betydligt 1636. Till denna reglering kopplades ett antal så kallade inloppsstationer, där sjöfarare skulle redovisa sina varor innan dom fortsatte längre in i skärgården. En sådan förlades till Dalarö, som så gott som all internationell sjöfart söderifrån måste angöra. Därifrån och in mot Stockholm måste ett utländskt fartyg ha svensk lots. För att komma till Stockholm måste man göra en stor sväng norrut, ta sig förbi Sandhamn, runt Värmdölandet och gå in vid Stegesund och Vaxholm. Små fartyg kunde dock ta en kortare väg genom Baggensstäket.

Vid Dalarö kom det alltså att ligga både krigsskepp och handelsfartyg, och i dag ligger inte så få av dom kvar där, på botten som vrak. Niklas visade noggranna rekonstruktioner av olika skeppstyper, grundade på vrakfynd. Det var till exempel lodjor, brännare (små otäcka stridsfartyg som sattes i brand och sändes mot fiendens skepp) och holländska flöjtskepp, den vanligaste typen av handelsfartyg.

Tornet vid Dalarö skans byggdes och blev ett slags övervakningskamera och också ett sjömärke. Ännu mera sjömärke, därför att det stack upp högre, blev vårdkasen på den lilla ögruppen Kycklingarna; den som skulle nå Dalarös hamnlagun seglade in i sundet mellan Kycklingarna och Dalarö skans.

På så sätt kan man säga att 1600-talets statsmakt skapade en visuell dominans över skärgårdslandskapet kring Dalarö. Och det är alltså samma skärgård i dag, men ett annat landskap.

Ja, detta fick dom cirka 25 mötesdeltagarna se och höra, och en hel del annat också, till exempel att den första hyfsade kartan över Stockholms skärgård ritades av holländaren Blaeu 1624. I ett arkiv i Berlin hade Niklas hittat en betydligt sämre skärgårdskarta så gammal som 1560-talet. Men den som vill veta mer får läsa Niklas bok från 2022, Stormaktsskärgård.

Olle Josephson

‍