Svenska HumanistiskaFörbundet höll sitt årsmöte i Stockholm, i Odd Fellows-huset på Västra Trädgårdsgatan. Jag deltog, både som representant för Stockholmsförbundet och som (avgående) förbundsstyrelseledamot. Det hölls naturligtvis sedvanliga årsmötesförhandlingar med styrelseval, ansvarsfrihet och annat, utan problem.Vi kunde konstatera att rent numerärt har förbundet växt något, samtidigt som ett par lokalavdelningar fått så stora problem att de måste lägga nedverksamheten.

Efter årsmötets formella del kom kanske mer spännande inslag. På varje årsmöte utdelas ett pris om 20 000 kronor till ”yngre humanist för lovvärt intellektuellt arbete i sann humanistisk anda”. Den här gången gick det till Johan Jönsson, Malmö. I snart tjugo år har han arbetat för att göra Wikipedia till det ganska tillförlitliga uppslagsverk (Sveriges mest använda!) det är i dag – verkligen en folkbildargärning ”i sann humanistiska anda”. Se www.humanistiskaforbundet.se för mer information.

Men innan priset delades ut höll Anders Ekström, idé- och lärdomshistoriker från Uppsala, föredrag om behovet av grundlig folkbildning och gemensamma institutioner för att demokratin ska fungera. Hela föredraget var en plädering för ett gemensamt offentligt samtal, starka kunskapsinstitutioner och långa historiska perspektiv.

Efter 1989 och murens fall följde i Västeuropa en våg av ”djup historielös chauvinism”, menade Ekström. Man talade om historiens slut och att det rådande samhällsskicket i Väst nu skulle komma att vara för evigt. Varför blev det så? Ekström pekade på fyra faktorer. För det första upplevde vi en historisk ökning av sociala, ekonomiska och geografiska skillnader. Samhället, med uppgift att utjämna sådana skillnader, drog sig tillbaka. För det andra fick en antioffentlig och antiinstitutionell politik starkt genomslag. Den sammanfattas ibland i Thatchers slagord ”there is no society”. För det tredje uppstod med de digitala genombrotten nya infrastrukturer för kommunikation. Det privata sipprade in i det allmänna och vice versa. För det fjärde växte det fram vad Ekström kallade en ny essentialism, där gruppens identitet – t.ex. vad gäller religion, sexualitet, etnicitet, språk – bejakas som viktigare än det som förenar med andra människor. Därmed försvåras förståelsen av medmänniskor och det blir störningar i den svåra balansen mellan enskilt och allmänt.

Anders Ekström tog vidare upp vad han kallade välfärdens tragedi och citerade instämmande Bodil Malmsten från 1992, ”jag tror på en evig, allmännelig, offentlig sektor”. Vi behöver ett gemensamt ansvarstagande för en gemensam välfärd. Marknadisering och nästan obegränsad valfrihet kan inte lösa det.

Sista delen av föredraget ägnade Anders Ekström åt universitetens roll, under rubriken ”Ett universitet värt namnet är en kämpande demokrati”. Man måste slå vakt om universitetens autonomi, och man ska inte beklaga massuniversitetet. Tvärtom – det krävs stora kunskaper för att upprätthålla demokratin. Ju större påfrestningar ett samhälle utsätts för, desto viktigare är kunskapsutjämnande universitet och skola.

Kunskapen är en allmänning, sade han, som grundar sig på mod av tre slag: modet att ompröva, modet att inte veta och modet att söka kunskap tillsammans.

Ja, ungefär så uppfattade jag föredraget. Men kanske jag missförstått alltihopa? Det kan man ta reda på när Anders Ekströms bok i ämnet kommer i höst. Föredraget byggde helt på utdrag ur bokmanus.

Olle Josephson

‍