Helena, som är professori litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, började med att redogöra för det faktiska förloppet. Trolldomsprocesser och häxbränningar förekom iHärjedalen och Dalarna på 1660-talet, i Gävle och Stockholm efter 1675, menHelenas föredrag handlade om Ångermanland 1675, och socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker. På ett berg i Torsåker i juni 1675 avrättades 62 kvinnor, nästan var femte kvinna i området. Liken dränktes i en vik bredvid berget.

Kvinnorna anklagades för att ha använt signeri, det vill säga magiska ramsor och trollformler, eller lövjeri, olika örter mot sjukdomar och annat. Barn vittnade mot mödrar och andra kvinnliga anförvanter. De som blivit botade vittnade mot dem som botat. Man menade att kvinnorna gått i djävulens tjänst och att barnen kunde bli medborgare hos djävulen. Och det var ytterst ett hot mot kungens överhöghet och mot riket.

I närheten av avrättningsplatsen,vid Hola folkhögskola, invigdes en minnessten 1975. Där finns numera också ett häxmuseum. Där hålls också i år en minnesdag den 24 maj, 350 år efter processerna. Biskopen i Härnösands stift deltar, och det är ett stort steg att svenska kyrkan för första gången är med i minnesarbetet.

Det går som sagt inte att hitta någon gammal muntlig tradition med berättelser från häxprocesserna. Lokalsamhället försökte tiga och glömma. En undersökning från Dalarna visar att 9 av 10 byar så fort som möjligt återgick till normala livsmönster. Tystnaden var en praktik för försoning. Domstolsprotokollen finns dock kvar som vittnesbörd.

Men i mitten på1700-talet började vad man kan kalla det tidiga folkloristiska insamlandet. Johan Hornaeus (1715­-1778), präst i Ytterlännäs, samlade på 1740-talet in berättelser om händelserna 70 år tidigare. Han sammanställde dem först 1771 till ett manuskript som aldrig trycktes. Hans farfar, Laurentius Hornaeus, också präst i Ytterlännäs, hade varit drivande i häxprocesserna på 1670-talet. Och hans farmor hade utpekats av en så kallad visgosse, men lyckats värja sig.

Johan Hornaeus trodde att Satan fanns, men han trodde inte på häxor. I linje med 1700-talets upplysningstänkande förklarar han föreställningarna om häxor antingen medicinskt (effekter av vissa örtmediciner m.m.) eller som rena fantasier. Han uppehåller sig vid barnens roll: hur de kunde lyssna på berättelserna om trolldom på vuxnas fester och sedan ta upp det i den egna leken. Hornaeus nämner också läskunnigheten som en faktor. Stat och kyrka satsade på läsundervisning och salighetsunderisning vid denna tid. I den undervisningen kan de ha mött föreställningar om djävulen och helvetet. Domstolsprotokollen visar att barn kunde läsa på något sätt, även om vi inte vet hur.

Hos Hornaeus är barnen alltså okunniga, men inte oskyldiga. De är aktörer. Det är annorlunda i Almqvists kända songe från 1830-talet, Häxan i konung Karls tid:

Här uppå berget ligga gummans svarta knotor:
hon, som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman, hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren och ur stickorna
darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men utur rika prästens ko var den söta mjölken. -
Barnena fingo stå vid modrens bål.

Här är barnen passivaoffer, en föreställning som mer överensstämmer med romantikens syn på mor och barn.

Helena avslutade med några exempel på hur häxprocesserna i Torsåker skildrats i nutida litteratur, inte sällan ungdomsböcker. Här finns ofta ett feministiskt perspektiv och även ettslags solidaritet med dem som avviker från majoritetsnormer.

En del av frågorna från de drygt 25 mötesdeltagarna handlade också om kvinnoförtryck, men de tog också upp den tidiga läskunnigheten, hur högre ståndskvinnor kunde slippa undan anklagelser och om det går att förtiga och glömma mord och elände bland närstående.

Men den som vill veta mer hänvisas till en kommande artikel i den litteraturvetenskapliga tidskriften Samlaren som Helena snart skulle skicka in och som hennes föredrag utgick från.

Olle Josephson

‍